Snart så

På väg hem från dagis idag berättade jag för Lillasyster att nu är det bara en dag kvar tills farmor kommer på besök.

-JA! ropade hon då. Jag gillar hon med det vita håret!

Lillasyster har lite svårt att hålla reda på farmor och mormor och farfar och morfar och allt vad de heter. Det blir lite hur som helst eller så skiljer hon på dem hjälp av hårfärg. Sen sa hon:

-Men jag vill inte kramas. Jag kramar bara min hund (favoritgosedjuret).

Så det så. Bestämd är hon men jag kan tänka mig att Lillasyster resonerar lite annorlunda när farmor väl är här.

Anledningen till varför farmor kommer hit är för att jag och Ola drar till Berlin i helgen och hon ska passa sina barnbarn. Om två dagar sitter vi med andra ord på ett plan söderut och det ser jag så vansinnigt mycket fram emot!

Vi har inte planerat något särskilt. Vi ska ta det lugnt, äta Berlinfrukost på nåt café mitt på dan, dricka öl och drinkar på roliga barer och ha kul i störta allmänhet. Eftersom vi ska bo hos en av Olas kompisar och hans flickvän, som numera är bosatta i Berlin, får vi två bra guider på köpet. Kan inte bli annat än bra tänker jag.

Paradis: Kärlek

 

Igår var jag och Josefine på bio. Vi såg Ulrich Seidls Paradis: kärlek på Hagabion. Jag visste inte mycket om filmen innan jag såg den, men på Kulturradion i P1 hörde jag att den handlar om vita europeiska kvinnor som åker till Kenya för att ha sex med unga pojkar.  Jag förstod att den skulle vara ganska smärtsam att se.

Den var minst sagt smärtsam. Stundtals vred jag mig i biostolen av obehag. Kvinnorna i filmen är så nedlåtande och hänsynslösa mot de desperata unga männen. De har pengar och makt och de utnyttjade dem som är fattiga och maktlösa. Pojkarnas förför och spelar förälskade, men deras blickar är tomma.

Teresa, filmens huvudkaraktär, försöker spela spelet, men egentligen är det kärlek och ömhet hon är ute efter. Hon vill så gärna betyda något för någon annan. Vara attraktiv och åtrådd. Men hon är på helt fel plats. Det är svårt att inte känna sympati för denna tragiska och ensamma människa, men samtidigt är hon hemsk. Hon och de andra kvinnorna är egoistiska, rasistiska och riktigt vidriga och den där dubbelheten är jobbig. Att både gilla och avsky samtidigt.

Filmen känns väldigt äkta, nästan dokumentär och innehållet mycket nakenhet. Provocerande mycket nakenhet. Skådespeleriet är fantastiskt, speciellt Margarete Tiesel som spelar Teresa. Jag tycker filmen var mycket bra, men samtidigt kände jag mig lättad när den var slut och jag och Josefine förflyttade oss till baren och drack vin. Jag ville bort från allt det råa och äckliga. Vilket jag tror betyder att Ulrich Seidl lyckades med sin film.

Jag läser

Jag har nu läst Crème fraiche av Suzanne Brøgger i en mindre evighet. Jag blir aldrig klar med den! Eftersom det är en bokcirkelbok fortsätter jag att läsa även om jag inte tycker om den (jag tyckte lite om den först men det gör jag inte längre). Nästa vecka har vi vår nästa träff och då ska den vara utläst. Måste ta tag i den nu.

För att göra det extra svårt för mig själv att bli klar med Brøgger, var jag på biblioteket idag och lånade tre böcker. Alla serier för jag älskar serier. Lättlästa härliga serier och jag kommer inte kunna motstå dem.

Drift av Liv Strömquist är den enda av hennes böcker om jag ännu inte har läst. Verkar inte lika bra som hennes senare alster, men det ska ändå bli kul att lösa. Liv är ju briljant. Hey Princess har jag sett fram emot länge. Mats Jonssons senaste bok Mats kamp är helt strålande så mina förväntningar är höga. Vad gäller Sara Granér har jag bara läst en av hennes böcker, Med vänlig hälsning. Den tyckte jag var sådär, med den här "Det är bara lite AIDS" tror jag är bättre.

Men nu ska jag se att avsnitt av The Killing.

Jag tittar på

Vi har börjat kolla på tv-serier på Netflix. Där kan man helt lagligt streama både serier och filmer och det funkar faktiskt riktigt bra. Utbudet motsvarar inte riktigt min smak, i synnerhet inte när det gäller filmer, men det finns några serier som jag gillar.

Bild från imdb.com.

Jag och Ola har nyligen sett klart första säsongen av The Killing. Oj, vad bra den var! Om jag har förstått det hela rätt, är The Killing den amerikanska motsvarigheten till den danska serien Brottet. Netflix har bara den första säsongen tyvärr, så nu får vi leta upp nästa säsong någon annanstans. Serien är otroligt beroendeframkallande och nu bara måste vi få veta hur det går.

Nu ska vi börja kolla på Breaking Bad, som vi helt missat fram till nu. Har sett ett avsnitt än så länge och det verkar lovande.

Bäst av allt är ändå själva mysfaktorn med att krypa ner med datorn i sängen och kolla på TV. Och att kunna se så många avsnitt man vill på samma gång. Älskar det.