Igår var jag och Josefine på bio. Vi såg Ulrich Seidls Paradis: kärlek på Hagabion. Jag visste inte mycket om filmen innan jag såg den, men på Kulturradion i P1 hörde jag att den handlar om vita europeiska kvinnor som åker till Kenya för att ha sex med unga pojkar. Jag förstod att den skulle vara ganska smärtsam att se.
Den var minst sagt smärtsam. Stundtals vred jag mig i biostolen av obehag. Kvinnorna i filmen är så nedlåtande och hänsynslösa mot de desperata unga männen. De har pengar och makt och de utnyttjade dem som är fattiga och maktlösa. Pojkarnas förför och spelar förälskade, men deras blickar är tomma.
Teresa, filmens huvudkaraktär, försöker spela spelet, men egentligen är det kärlek och ömhet hon är ute efter. Hon vill så gärna betyda något för någon annan. Vara attraktiv och åtrådd. Men hon är på helt fel plats. Det är svårt att inte känna sympati för denna tragiska och ensamma människa, men samtidigt är hon hemsk. Hon och de andra kvinnorna är egoistiska, rasistiska och riktigt vidriga och den där dubbelheten är jobbig. Att både gilla och avsky samtidigt.
Filmen känns väldigt äkta, nästan dokumentär och innehållet mycket nakenhet. Provocerande mycket nakenhet. Skådespeleriet är fantastiskt, speciellt Margarete Tiesel som spelar Teresa. Jag tycker filmen var mycket bra, men samtidigt kände jag mig lättad när den var slut och jag och Josefine förflyttade oss till baren och drack vin. Jag ville bort från allt det råa och äckliga. Vilket jag tror betyder att Ulrich Seidl lyckades med sin film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar