En bra morot

Härom dagen kom Ola med ett mycket glädjande besked. Han kan nu tänka sig att skaffa katt. Jag vet inte hur många år jag har bett och vädjat om att vi ska ha en spinnande kompis här hemma, men han har vänligt med bestämt avböjt med anledning av sin allergi. Fullt förståeligt.

Det senaste halvåret eller så, har även barnen börjat vädja till sin pappa om ett husdjur och deras önskningar är naturligtvis svårare att motstå. Dessutom har han på senare tid förstått att den där allergin nog inte är så farlig. Det verkar vara något värre med hundar, men hos de kattägare som vi regelbundet besöker går det faktiskt bra. Tjoho!

Det finns en hållhake bara. Ola tycker att vi ska renovera klart först. Åtminstone vardagsrummet. Det är ju klokt, för det kan nog bli rätt jobbigt att dra igång bredspackling, takmålning och väggmålning, med en lite kattunge springandes runt benen.

Men, Ola har nog fattat att det är ett rätt bra sätt att få mig lite mer sugen på att fortsätta renovera. Jag vill naturligtvis få det fint här hemma jag också, men blir så sjukt grinig varje gång vi tar tag i ett nytt rum. Själva processen, när man är mitt upp i den, är enligt mig nåt av det värsta som finns. För man ska ju inte bara fixa med renoveringen. Man ska ju laga mat och tvätta och hjälpa till med läxor också. Bara det att ha en tvättställning i vägen, mitt i renoveringskaoset, kan få mig väldigt labil.

Så jag behöver en morot och en kattunge might just do the trick! Jag blir alldeles lycklig bara jag tänker på det. Vi har precis slutat leva med en stinkande blöjhink, så nu kan vi ju börja leva med en stinkande kattlåda istället. Utan stank kanske vi blir helt vilse i tillvaron och den risken vågar vi inte ta. Eller nåt.

Abstinensbesvär

Idag har jag inte riktigt varit på humör. Jag har varit nedstämd och grubblig och jag har haft så svårt att skaka det av mig. På jobbet brukar jag ha så fullt upp att göra, att jag sällan hinner tänka på vilket humör jag egentligen är på, men idag hjälpte det inte att vara upptagen. Jag gick om kring med slokande axlar och suckade och längtade hem. För det är just det som är problemet, jag är inte hemma tillräckligt.

Det är väl typiskt att känna så, den första tiden efter semestern, när minnet att långsamma frukostar och gemensamma utflykter och gos i tv-soffan (som drar ut på tiden för vi har ändå ingen tid att passa imorgon), ligger kvar nära till hands. Då kan abstinensen efter familjen bli ganska brutal, när vardagen väl är tillbaka igen med sina trista rutiner. Måndag till fredag hinner vi knappt ses och helger susar förbi på ett ögonblick. Va, är det redan måndag? Nej!

Jag tänker på hur det var förra hösten. Då kom jag ganska snabbt in i rutinträsket och tyckte det gick rätt bra att jobba 8 timmar om dagen. Jag tänker att så blir det väl i år också. Så småningom kommer jag sluta längta efter mina barn så mycket som jag gör nu och så blir allt som vanligt. Men jag vet inte om jag vill det.

Jag är inte hemmafrutypen. Under mina föräldraledigheter har jag båda gångerna blivit rastlös av att vara hemma hela dagarna. Jag vill absolut jobba, men hela den här hämta-och-lämna-karusellen som man får på köpet ogillar jag verkligen. Det känns som jag åker kors och tvärs till dagis, fritids och jobbet och att all tid bara går åt till vardagsbestyr och att vi aldrig hinner mötas. Ska det verkligen vara så? Jag tycker det känns så fel.

Mina barn börjar bli stora. (Inte på riktigt stora, men ändå ganska stora.) Storebror är åtta och han vill helst vara med sina kompisar hela tiden. Lillasyster är fyra. För henne är mamma och pappa och storebror fortfarande det bästa och viktigaste som finns. Båda är så otroligt sköna typer att hänga med och nu när de är så stora kan man hitta på så mycket roligt tillsammans. Om man har tid alltså. Och om ett tag kommer dom inte vilja vara med sin gamla mamma längre.

Nej, nu måste jag avluta det här babblandet för jag kommer ju ändå inte fram till något! Jag befinner mig i samma obalans som alla andra föräldrar och det gör mig galen. Over and out.

Jag, en föreläsare?

Imorgon ska jag för första gången hålla i en föreläsning om jämställdhet. Jag har sedan december gått en utbildning i jämställdhetsintegrering via jobbet och nu har vi kommit till den punkten att det ska bli lite verkstad av all utbildning. Är mycket uppspelt över detta. Och nervös naturligtvis. Men mest uppspelt för jämställdhet tycker jag är ett så viktigt ämne och jag är superengagerad.

Idag fick jag också boken "Med uppenbar känsla för stil" av Stephan Mendel-Enk, av en av utbildarna. Jag har faktiskt inte läst den ännu, även om jag tänkt göra det i en evighet. Blev extra sugen på att börja med den på en gång när jag såg hur tunn den är, 127 sidor. Jag älskar tunna böcker! Så nu lägger jag "Niceville" åt sidan (är ändå inte övertygad om att det är min typ av bok och den är på nästan 500 sidor, inte bra med andra ord) fördjupar mig istället i manlighet ett tag framöver.

Renoveringskaos

Helgen brukar kännas kort, men när man renoverar känns den som ett ögonblick. De senaste dagarna har jag och Ola spacklat, slipat och målat till förbannelse, men vi är ändå långt i från klara. Vi har också sovit på en uppblåsbar madrass i vardagsrummet. Min rygg gillar inte den madrassen och mitt psyke gillar inte att alla våra sovrumsmöbler nu trängs i vardagsrummet. Nej, renoveringskaos är ta mig fan det värsta jag vet.

Tur då att jag har haft lite roligt i helgen också. Igår kväll var jag och min fina vän L på Vi viet och käkade god vietnamesisk mat och sen åt vi efterrätt och drack vin på Björns bar. Inte tråkigt alls. Idag kom mina fantastiska föräldrar till undsättning när jag målade sovrumsväggar och Ola jobbade. När jag målat färdigt åkte vi alla till Liseberg och solen sken på oss när vi var där. Så på det hela taget har det ändå varit en bra helg.

Nu ska jag bara försöka samla på mig lite energi inför nästa vecka. Renoverandet fortsätter och storebror börjar skolan igen och jag har fullt upp på jobbet. Jag behöver mycket energi. God Natt!

Det här med att skaffa sig nya vanor

Nu är jag inne på vecka 8 av min löparskola. Det innebär att om fem veckor ska jag kunna springa 5 kilometer. Det är bara en månad kvar. Det känns fortfarande osannolikt på ett sätt, men samtidigt börjar jag tro att jag ska klara av det. Eller va fan, det är klart jag kommer klara det!

Hur som helst ser jag fram emot att nå målet. Det kommer kännas så skönt! Jag är normalt dålig på att slutföra saker jag påbörjat och det är något jag gärna vill ändra på. Och tänkt vilken kondis jag kommer ha då. Jag har längtat efter mer ork och nu får jag ju mer av det varje dag.

Ett delmål är redan uppfyllt. Jag ville få träningen att bli en vana och något jag längtar till. De senaste veckorna har det verkligen varit så. Det känns i hela kroppen att det är dags att ge sig ut på en runda. Jag känner ett sug efter att röra på mig och det är jag väldigt nöjd med.

Intalar mig själv

Ikväll ska jag fylla i alla VAB-papper och föräldraledighetsansökningar som har legat här och skräpat i flera månader. Ikväll ska det hända. Om Ola föreslår att vi ska titta på ett avsnitt av Mad men, ska jag svara att han får vänta tills jag är klar med att fylla i alla tusen uppgifter FK behöver varje gång. Om jag blir sugen på att blogga eller surfa eller diska eller pilla mig i naveln, ska jag inte tillåta mig att göra det innan ovanstående uppgift är avklarad. Så det så.

Mycket nöjd

Jag är ganska trött efter den här helgen, men jag tänkte berätta lite om vad vi gjort. Bon Iver var precis så bra som jag hade hoppats på. Nej, det var bättre. Det var sådär rysningar-i-hela-kroppen-bra. Över huvud taget var den kvällen väldigt rolig!

Hela den här helgen har varit otroligt bra. I lördags åt vi frukost på Ethel's, innan vi åkte och hämtade hem våra små guldklimpar. Bra frukost, på Berlin-manér med tre våningar och gott kaffe. Solen sken också, det kunde inte bli bättre.

I morse var jag ute och sprang i solskenet (12 minuter i sträck!) och sedan åkte hela familjen till Skatås och promenerade. Dagen avslutades i stugan med grillning. Den här helgen har det känts som semester. Imorgon är det vardag och rutiner igen. Inte alls sugen på det.

WOW!

Jag är mycket nöjd med att jag ska till Way out west imorgon. Äntligen ska jag se Bon Iver! Jag tycker dock att just Bon Iver borde vara sista akten och inte Blur, men, men. Den här låter lär bli fantastiskt vilken tid på dygnet den än spelas.

Just nu gillar jag

Jag är så dålig på att lyssna i mig på bra musik nu för tiden (även om jag jobbar på att ändra på det!) så när jag hittar något jag gillar blir jag grymt glad. Den här låten tycker jag är helt fantastisk!

Inte illa

Jag har nu avklarat sex av tolv veckor på löparskolan. Idag var det dags att springa i tio minuter i sträck och jag var tveksam till om jag skulle klara det. Jag tycke det var så jobbigt sist jag var ute och sprang. Då undrade jag faktiskt vad jag höll på med. Vad är det jag strävar efter? Det är ju inte ens roligt att springa!

Så tänkte jag då, men jag gav mig ut på en runda idag ändå. Först åt jag en gigantisk hamburgare och drack en öl på Pankan, vilket var ett ganska konstigt val av måltid före en löparrunda. Det kändes som att jag hade en tegelsten i magen, när jag snörde på mig skorna. Kändes halvbra, men det gick att springa.

Stora delar av Slottsskogen är avspärrad på grund av att Way out west drar igång nästa helg. Det upptäckte jag först när jag kom dit och då var det för sent att ändra på min löprunda. Vid Björngårdsvillan var vägen avstängd med hjälp av staket och det satt även en vakt där. Han hade nog roligt åt mig och alla andra motionärer som något chockade insåg att enda vägen framåt var att ta sig upp för backen.

För den som inte vet hur backen vid Björngårdsvillan ser ut så kan jag berätta att den är nästan 90 grader. Nja, inte riktigt, men galet brant i varje fall! Kanske var det just den där ölen som fick mig att le när jag började springa upp för backen. Det gick långsamt, hade nog gått fortare om jag promenerat, men jag envisades. Jag sprang faktiskt hela vägen upp, var smått illamående efteråt, men det var det värt. Jag klarade det.

Den här vansinnigt otränade kropp som jag bär omkring på, blir faktiskt sakta men säkert i bättre form. Ingen är mer förvånad än jag.

Köpbegär

Jag fick plötsligt ett akut behov av att köpa några Orla Kiely-prylar till hemmet. Såg att Broarne hade en hel del av deras fina saker. Nu ska jag bara bestämma vad jag ska klicka hem.