Jag har nu avklarat sex av tolv veckor på löparskolan. Idag var det dags att springa i tio minuter i sträck och jag var tveksam till om jag skulle klara det. Jag tycke det var så jobbigt sist jag var ute och sprang. Då undrade jag faktiskt vad jag höll på med. Vad är det jag strävar efter? Det är ju inte ens roligt att springa!
Så tänkte jag då, men jag gav mig ut på en runda idag ändå. Först åt jag en gigantisk hamburgare och drack en öl på Pankan, vilket var ett ganska konstigt val av måltid före en löparrunda. Det kändes som att jag hade en tegelsten i magen, när jag snörde på mig skorna. Kändes halvbra, men det gick att springa.
Stora delar av Slottsskogen är avspärrad på grund av att Way out west drar igång nästa helg. Det upptäckte jag först när jag kom dit och då var det för sent att ändra på min löprunda. Vid Björngårdsvillan var vägen avstängd med hjälp av staket och det satt även en vakt där. Han hade nog roligt åt mig och alla andra motionärer som något chockade insåg att enda vägen framåt var att ta sig upp för backen.
För den som inte vet hur backen vid Björngårdsvillan ser ut så kan jag berätta att den är nästan 90 grader. Nja, inte riktigt, men galet brant i varje fall! Kanske var det just den där ölen som fick mig att le när jag började springa upp för backen. Det gick långsamt, hade nog gått fortare om jag promenerat, men jag envisades. Jag sprang faktiskt hela vägen upp, var smått illamående efteråt, men det var det värt. Jag klarade det.
Den här vansinnigt otränade kropp som jag bär omkring på, blir faktiskt sakta men säkert i bättre form. Ingen är mer förvånad än jag.
Heja heja!
SvaraRadera