En bra morot

Härom dagen kom Ola med ett mycket glädjande besked. Han kan nu tänka sig att skaffa katt. Jag vet inte hur många år jag har bett och vädjat om att vi ska ha en spinnande kompis här hemma, men han har vänligt med bestämt avböjt med anledning av sin allergi. Fullt förståeligt.

Det senaste halvåret eller så, har även barnen börjat vädja till sin pappa om ett husdjur och deras önskningar är naturligtvis svårare att motstå. Dessutom har han på senare tid förstått att den där allergin nog inte är så farlig. Det verkar vara något värre med hundar, men hos de kattägare som vi regelbundet besöker går det faktiskt bra. Tjoho!

Det finns en hållhake bara. Ola tycker att vi ska renovera klart först. Åtminstone vardagsrummet. Det är ju klokt, för det kan nog bli rätt jobbigt att dra igång bredspackling, takmålning och väggmålning, med en lite kattunge springandes runt benen.

Men, Ola har nog fattat att det är ett rätt bra sätt att få mig lite mer sugen på att fortsätta renovera. Jag vill naturligtvis få det fint här hemma jag också, men blir så sjukt grinig varje gång vi tar tag i ett nytt rum. Själva processen, när man är mitt upp i den, är enligt mig nåt av det värsta som finns. För man ska ju inte bara fixa med renoveringen. Man ska ju laga mat och tvätta och hjälpa till med läxor också. Bara det att ha en tvättställning i vägen, mitt i renoveringskaoset, kan få mig väldigt labil.

Så jag behöver en morot och en kattunge might just do the trick! Jag blir alldeles lycklig bara jag tänker på det. Vi har precis slutat leva med en stinkande blöjhink, så nu kan vi ju börja leva med en stinkande kattlåda istället. Utan stank kanske vi blir helt vilse i tillvaron och den risken vågar vi inte ta. Eller nåt.