Abstinensbesvär

Idag har jag inte riktigt varit på humör. Jag har varit nedstämd och grubblig och jag har haft så svårt att skaka det av mig. På jobbet brukar jag ha så fullt upp att göra, att jag sällan hinner tänka på vilket humör jag egentligen är på, men idag hjälpte det inte att vara upptagen. Jag gick om kring med slokande axlar och suckade och längtade hem. För det är just det som är problemet, jag är inte hemma tillräckligt.

Det är väl typiskt att känna så, den första tiden efter semestern, när minnet att långsamma frukostar och gemensamma utflykter och gos i tv-soffan (som drar ut på tiden för vi har ändå ingen tid att passa imorgon), ligger kvar nära till hands. Då kan abstinensen efter familjen bli ganska brutal, när vardagen väl är tillbaka igen med sina trista rutiner. Måndag till fredag hinner vi knappt ses och helger susar förbi på ett ögonblick. Va, är det redan måndag? Nej!

Jag tänker på hur det var förra hösten. Då kom jag ganska snabbt in i rutinträsket och tyckte det gick rätt bra att jobba 8 timmar om dagen. Jag tänker att så blir det väl i år också. Så småningom kommer jag sluta längta efter mina barn så mycket som jag gör nu och så blir allt som vanligt. Men jag vet inte om jag vill det.

Jag är inte hemmafrutypen. Under mina föräldraledigheter har jag båda gångerna blivit rastlös av att vara hemma hela dagarna. Jag vill absolut jobba, men hela den här hämta-och-lämna-karusellen som man får på köpet ogillar jag verkligen. Det känns som jag åker kors och tvärs till dagis, fritids och jobbet och att all tid bara går åt till vardagsbestyr och att vi aldrig hinner mötas. Ska det verkligen vara så? Jag tycker det känns så fel.

Mina barn börjar bli stora. (Inte på riktigt stora, men ändå ganska stora.) Storebror är åtta och han vill helst vara med sina kompisar hela tiden. Lillasyster är fyra. För henne är mamma och pappa och storebror fortfarande det bästa och viktigaste som finns. Båda är så otroligt sköna typer att hänga med och nu när de är så stora kan man hitta på så mycket roligt tillsammans. Om man har tid alltså. Och om ett tag kommer dom inte vilja vara med sin gamla mamma längre.

Nej, nu måste jag avluta det här babblandet för jag kommer ju ändå inte fram till något! Jag befinner mig i samma obalans som alla andra föräldrar och det gör mig galen. Over and out.